Under oktober 2026 utlyste Läsfrämjarinstitutet en ny skrivartävling – Södertälje vässar pennan. Temat för skrivtävlingen var ”Min dröm” med beskrivningen “I din dikt eller novell är det du som bestämmer. Du kan skriva om dina egna stora drömmar, drömmar du har om världen, om framtiden eller drömmar om en helt påhittad värld där allt är annorlunda.”
Jury bestod av Nora Khalil, lärare och författare, skaparen bakom boken och tv-serien Yani. Somar Al Naher, journalist och politisk redaktör på Dagens ETC, samt tidigare ledarskribent på Aftonbladet. Pelle Andersson, VD och förlagschef på Ordfront förlag. Författare, kulturjournalist och tidigare redaktör på Aftonbladets kulturredaktion.
Totalt fick vi in 86 bidrag! 20 bidrag valdes ut till final och den 30 oktober på Läs- och berättarfestivalen korades 3 vinnare i vardera ålderskategori, 10-14 år och 15-19 år.
Här nedan kan du läsa vinnarnas bidrag:
Jury valde ut 20 finalister
Ålderskategori 1
- Julia Zazi, 8an Brunnsängskolan
- Jouline Senkal, 6an Viksbergsskolan
- Matteus Darwish, 6an Vasaskolan
- Carlos Yaqo, 6an Wasaskolan
- Theodor Lahdo, 4an Engelska skolan
- Lovisa Helin, 9an Rosenborgsskolan
- Vincent Isak, 6an Rosenborgsskolan
- Kevin Ablahad, 5an Mariekällskolan
- Joline Laakso, 5an Rosenborgsskolan
- Lion Aldahan, 9an Ronnaskolan
Ålderskategori 2
- Selina Sharojan, 19 år
- Miriam Zazi, åk 3 Täljegymnasiet
- Anna Kushniruk, åk 2 Moraberg studiecentrum
- Eynji Elyan, åk 1 Moraberg studiecentrum
- Razan Falaha, åk 3 Moraberg studiecentrum
- Lukas Schöps, Torekällgymnasiet
- Paula Somie, 19 år
- Peiar Meouad, åk 2 Tumba gymnasium
- Eliza Jimenez, åk 1 Södertörns gymnasium
- Ronja Sandberg, åk 1 Torekällgymnasiet
Vinnare i ålderskategori 1
- Första prisLion Aldahan
- Andra prisKevin Ablahad
- Tredje prisJoline Laakso
Vinnare i ålderskategori 2
- Första prisMiriam Zazi
- Andra prisPaula Somie
- Tredje prisSelina Sharojan
Vinnarnas bidrag
Det sista klicket
Lion Aldahan · Första pris, ålderskategori 1
Det var aldrig helt tyst i huset. Skrik, springande, ljudet av TV:n och nyheterna om Irak tog aldrig slut. Även när lamporna släcktes för natten fanns ljuden där: mina syskons tunga andning från sängen intill, ljudet av bilar som svepte förbi på gatan utanför och fick ljuskäglor att glida förbi tapeten.
Alla dessa ljud trängde in i mitt huvud och krävde mycket plats och min uppmärksamhet. De tryckte sig mot bröstkorgen tills det kändes som om luften inte räckte till. Varje dag handlade om att stänga ute allting, men det fanns ingenstans att fly. Varje hörn i lägenheten tillhörde någon annan, och varje minut kändes inte som min egen.
Jag stod kvar vid köksbordet en kort stund. Mamma sade något om att jag borde plocka undan min tallrik och att det var min tur att gå ut med soporna, men ljudet nådde mig bara som en dämpad våg under vattnet.
Jag reste mig från stolen vid köksbordet. Mamma nickade mot påsen vid dörren och påminde mig om att inte glömma nyckeln till soptunnan där ute. Jag svarade inte, men jag följde hennes order. Jag tog tag i den vita plastpåsen och klev ut i trapphuset. Men jag gick inte neråt mot soptunnan. Inte än. I stället vände jag mig åt andra hållet och gick uppför trapporna, förbi grannarnas dörrar och mot den översta våningen.
Trappan knarrade svagt under mina skor, men för varje steg jag tog hamnade bruset längre bort. Ljudet från TV:n, disken, mammas röst och småsyskonens spring dämpades. Jag körde ner handen i högra jackfickan och där inne, längst ner under ett gammalt kvitto, fann jag metallen. Jag plockade upp den ur fickan och ställde ner soppåsen på golvet bredvid dörren till förrådet. Jag tog ut nyckeln ur fickan, och metallen hade redan hunnit bli varm av min handflata. Min hand var stadig medan jag förde spetsen in i det smala nyckelhålet. Sedan vred jag om. Klick. Jag tryckte ned handtaget.
Det hördes ett litet knarrande ljud när jag öppnade dörren. Jag klev över den höga tröskeln och drog igen dörren bakom mig. Nu var världen där ute avstängd. Soporna fick vänta i fem minuter.
Jag blev stående alldeles stilla med ryggen lutad mot den kalla dörren. Rummet var litet, inte mer än några få steg från vägg till vägg. Det fanns inga möbler utöver en enkel madrass direkt på golvplankorna och en stol i hörnet. Inga mattor, inga dekorationer. Bara ett litet fönster högt upp mot snedtaket där det sista, varma ljuset föll in och skar igenom mörkret.
Små dammkorn svävade långsamt i den helt stillastående luften. Här inne fanns ingen som krävde något av mig. Inga röster som väntade på svar, inga blickar som mätte mina steg och inga förväntningar att leva upp till.
Jag gick långsamt fram och satte mig ner på madrassen. Jag drog upp knäna mot bröstet, knäppte händerna om benen och slöt ögonen. För första gången på hela dagen kände jag hur axlarna sjönk flera centimeter. Den spända knuten i bröstet löstes upp. Luften här inne var sval och smakade svagt av gammalt trä, men den var helt ren från stress. Jag drog in ett långsamt och djupt andetag ända ner i magen och släppte ut det i en lång, tyst suck av ren lättnad.
Många drömmer om storslagna ting, om att resa jorden runt, bli kända, tjäna pengar eller förändra världen. Men min dröm var enkel, och det var att få ta det lugnt. Den handlade inte om var jag ville hamna i framtiden, utan om att få äga min egen tid och min egen tystnad. Det var bara några få kvadratmeter under ett gammalt plåttak. Men i samma stund som låset klickade igen var hela världen min.
Min dröm
Kevin Ablahad · Andra pris, ålderskategori 1
Mina drömmar var enkla. Det visste jag redan från början. Jag drömde om att bli fotbollsspelare eller mästare i BJJ. Jag ville träna hårt, vinna och visa vad jag kunde. Men jag visste inte att en enda dag kunde förändra allt.
Den 18 september 2025 förändrades min dröm. Plötsligt handlade inte min dröm om fotboll, medaljer eller vinna. Min dröm handlade om något som jag inte kan träna mig till eller vinna tillbaka. Min dröm handlade om att få kvar en person som alltid har funnits där, hur kan någon som har gett mig så mycket skratt, kärlek och trygghet bara försvinna?
Ibland önskar jag att jag kunde träffa dig igen. Bara en enda gång. Kanske får jag träffa dig i en dröm, höra ditt skratt igen, kanske får jag känna din kram och höra att du är stolt över mig. Då kommer allt kännas som vanligt igen.
Jag ska kämpa. Jag ska träna hårt. Jag ska försöka vara modig. Och när jag lyckas ska jag tänka på dig. Min dröm har förändrats. Nu har jag en dröm som är större än alla medaljer i världen. Jag drömmer om att få träffa dig igen, om bara i mina drömmar.
Jag ska fortsätta kämpa och skratta. Jag glömmer dig aldrig och jag saknar dig. Och om du någonstans kan se eller höra mig, hoppas jag att du vet. Älskade morfar, det här är min dröm.
Elitgymnast
Jolie Laakso · Tredje pris, ålderskategori 1
Jag vill bli en elitgymnast när jag blir stor. Just nu går jag på gymnastik men nivå sju och ska komma ända till nivå ett så det gäller med mycket träning varje dag. Det har gått tre månader och nu är jag på nivå sex ännu mer träning betyder det.
Det går tre månader igen och mina tränare säger att jag ska byta till nivå fem och de förklarade att jag har träning sju dagar i veckan alltså varje dag. Men som tur är går min bästa vän i nivå tre och jag är snart där på den nivån.
Jag går fortfarande på nivå fem och har tävling idag och tävlingar är så kul, vi vinner nästan alltid guld medaljer. Efter tävlingen så säger mina (nya)tränare att jag ska byta till nivå fyra och då blev jag jätteglad och studsade omkring som en basketboll.
Fem månader senare byter jag till nivå tre till min kompis Stella och vi var så glada tillsammans. Några månader senare börjar jag och Stella i nivå två och blir gymnastikledare till alla barn. Det har nu gått ett år och jag och Stella har hamnat i nivå ett!!!! Det betyder alltså att vi har blivit elitgymnaster äntligen så som vi har längtat sedan vi var små.
Idag är det vår första tävling som elitgymnaster och vi hamnade på prispallen för vi kom nämligen etta!!! Där var våran barndomsdröm uppfylld.
Vaken eller inte vaken
Miriam Zazi · Första pris, ålderskategori 2
Lampan släcks vid samma tidpunkt varje dag. Klockan 21:00. Tårna domnar bort under täcket och små rysningar kryper fram. Ögonlocken slocknar strax därefter. Sängen drar mig djupare ner mot madrassen. Och så börjar det igen. De röd-gula löven virvlar och startar sitt lopp mot kvarteret. Fåglarna kvittrar högt uppe bland träden och den tjocka dimman lägger sig tätt och jämnt över staden. Det varma skenet från de långa lyktstolparna längst gatan tränger sig förbi dimmans tjocka lager och lyser ner på marken.
Och så står jag där igen. Rakt framför huset. Vinden blåser mot de stora träplankorna på husets fasad som ger ifrån sig ett knarrande ljud. Den röda färgen på fasaden flagnar för varje dag och tappar sin gammalmodiga charm. Jag tittar på fönstren med de slitna blekta karmarna som säkert var vackra en gång i tiden. Nu är det som att de stirrar rakt i mina ögon. Små kalla svettdroppar rinner långsamt ner för ryggraden, som om det vore små spindlar som klättrar nedför min rygg. Jag tar till mig mitt sista mod för att kunna skaka av mig rädslan, samtidigt slår mitt hjärta häftigare. De nakna trädens kvistar med enstaka löv gungar försiktigt i vindens takt. Det lösa nattlinnet på min kropp blåser lätt i samma takt som kvistarna på trädet. Det är någonting med huset, men jag vet riktigt inte vad det är. Det är som huset talar till mig. Min själ dras in mot verandan. Med tunga steg går jag mot dörren. Kylan sprider sig från fingertopparna och upp mot armen, jag rycker på dörrknoppen men får ingen respons. Jag testar ännu en gång med att rycka men får den här gången heller ingen respons. Med blicken kvar på den mörka dörren vrider jag kroppen för att lämna. När ögonen sakta byter riktning hörs ett lågt gnisslande. Den tunga trädörren står nu på glänt.
Jag lutar huvudet fram och går nyfiket in över tröskeln där jag möter en lukt från en möglig källare och bittert trä. Stanken hängde starkt kvar i luften så att jag fick kväljningar, i samma veva tvekar jag på att ta ett till steg. Bip, bip, bip, ekar det över rummet. Shit, jag har försovit mig. Med hjärtat uppe i halsgropen hoppar jag upp ur sängen och tar snabbt på mig det första plagget som kommer till hands. Jag slänger i mig en torr smörgås och börjar springa mot skolan. På vägen ser jag några röd-gula löv som blåser in mot kvarteret. En tjock dimma som lagt sig över staden skymmer min väg. Klockan på handleden visar 08:00. Utan att se mig för springer jag tvärs över gatan och ett öronbedövande tuuut kommer från en bil. Mannen i bilen viftar med handen mot mig samtidigt som hans arga blick stirrar på mig. Jag slänger en snabb blick mot honom och fortsätter springa.
Jag fortsätter springa flåsandes tills jag möter skogsdungen. En extremt tjock dimma gör att jag knappt kan se en meter in i skogen. Med de två ynka meterna jag hinner gå möts jag av något väldigt bekant som jag inte kan sätta fingret på. Det är något där, jag känner igen det. Har jag sett det här förut? Dimman springer sin väg och den röda fasaden på det gamla trähuset syns mycket tydligare och allting faller på sin plats. Det är huset från min dröm. Jag börjar genast springa in mot huset. Vid verandan rycker jag på dörrknoppen och förväntar mig motstånd, men nu öppnades dörren väldigt lätt. Samma bittra lukt letar sig upp i näsborrarna och jag får kväljningar. Och så hörs det bip, bip, bip igen.
Lillgrabben
Paula Somie · Andra pris, ålderskategori 2
Han valde inte det här livet, ändå tillgavs det åt honom. Han ville aldrig skada någon, men lillgrabben behövde få leva. De äldre gjorde ju samma sak, så varför skulle han inte kunna följa deras fotspår? Det enda som höll honom kvar från den misären gatulivet erbjöd, var kärleken till bollen. Lillgrabben ville bli ett fotbollsproffs.
När unga män blir skjutna i “särskilt utsatta områden”, är polisen fyrtio minuter sena. Ambulansen har tappat bort sina sirener. Tidningen får äntligen sina rubriker. Folket säger att de förtjänade det. För de var kriminella. Alltid fördomar. Typiskt vårt folk. Kriminella. Är det allt vi ser? Är det inte ett liv som tas? Är det inte ett barn som har gått bort? En mamma som har förlorat sin son. En syster sin bror. En lärare sin elev. Eller bara ännu en siffra i statistiken. Bara en i mängden. Vad menar vi egentligen med kriminell? Är det en etikett som får oss att sluta se personen bakom brottet? Varför är det så svårt att lägga resurser på våra områden och våra barn? Våra barn som är framtiden. Varför pratar vi så mycket om ungdomars brott, men så lite om förutsättningarna som föregick dem?
Lillgrabben hade tekniken. Kämparglöden. Glädjen. Självsäkerheten. Ett mål. Sedan barnsben hade han velat bli ett fotbollsproffs. “Världens bästa fotbollsspelare” hade ekat i hans huvud så länge han kunde minnas. Sökte du Lillgrabben, hittade du honom på den gröna fotbollsplanen. Det är inte så konstigt att man bär på en sådan mentalitet där han kommer ifrån. Förorten, med finare ord, klassas som “särskilt utsatt område” av samhället. Ett område där polisen inte alltid får den bemötning de hade önskat. Men Lillgrabben kände till den sida av området som media inte visade. Han älskade sin trakt mer än något annat. Hans hem. Trots all knas så fanns där en gemenskap. Och Lillgrabben hade en dröm: att visa att det verkligen finns ett ljus i slutet av tunneln. Han skulle visa det genom bollen. Men Lillgrabben kunde inte utföra sitt mål. Hur skulle han göra det när han hade blåmärken över hela kroppen? När han inte hade någonstans att bo? Ingen mobil, inga kläder, knappt mat. Hur skulle han bli ett fotbollsproffs när pappan där hemma var alkoholist och narkoman? När ingen vuxen genuint frågade hur han mådde? Vad skulle stoppa honom från att gå till centrum? Där fanns en flock. Människor med dyra kläder och mättade magar. Gemenskap. Tillhörighet. En plats där man alltid var välkommen. Där man kände sig önskvärd. Där lejonen styr och ser efter dig. Dessa lejon är de äldre. Uppslukade av gatan vandrade de omkring i centrum. För samhället var de yrkeskriminella. Människor vars namn belastas av prickar på prickar. Men för kidsen? Förebilder.
Lillgrabben behövde pengar. Lillgrabben behövde få leva. Droger. Vapen. Västar. Slagsmål. Rån. Alla springisuppdrag. Allt för att överleva. Lillgrabben började sova på tåget. Han sov där med stinkande kläder och håret var kaos. Han som alltid luktade gott. Han som alltid hade så snyggt hår. Alltid en skön fade. Lillgrabben var en stor favorit bland barnen på fritidsgården. Han var en förebild genom fotbollen. Nu satt han på tåget medan Lars och Agneta kollade snett på honom. Lillgrabbens nästa adress blev källaren. En madrass. En filt. Lillgrabben blev ett hopplöst fall. Ibland undrar jag om man kan vara både förövare och offer. För jag valde inte det här livet. Jag ville aldrig skada någon. Jag ville bli Messi.
